Tumning av virke

I Byssträsk som i många andra småbyar i södra Lappland var skogsbruket under vintern ett viktigt komplement till sommarens jordbruk. För hemmansägarna handlade det primärt om att hugga och köra fram ved till nästa vinters eldning. Men när det börjat bli vettiga priser försökte man också hugga och köra fram virke som bolagen köpte upp. Ofta lejde man för huggningen medan bonden med sin häst körde fram virket till ett avlägg, oftast på någon sjö för att sedan på försommaren flotta ner det till Umeälven.

När man arbetade i skogen före mitten av 1950-talet, så var det bara handverktyg som fanns att tillgå. Huggaren måste ha en timmersvans, en yxa för kvistning, en barkspade samt en timmerklave. Klaven såg ut som ett stort skjutmått, som mätte en aln som längst. Klaven hade en tumskala för att mäta grovleken på stockarna. (en tum = cirka 25 mm). Längden mättes i fot och själva hade vi skurit in ett märke på timmersvansens handtag dit det var tre fot från sågens spets. På det viset kunde vi använda sågen till längdmätning när vi gick längs trädstammen. Yxan användes även för att göra märken längs stockarnas sidor vid den grövre änden. Varje bolag hade ett eget märke som huggaren fixade till med sin vassa yxa. På vintern när det var fruset hände det inte så sällan att flisor sprack loss och huggaren fick börja om.

Innan isarna blev svaga på våren skulle virket mätas (tummas). För att underlätta detta hade de som kört fram virket gjort dubbla underslag så tummarna skulle få en bekväm arbetshöjd. De behövde även kunna rulla stockarna för att kvalitetsbedöma dem. Ofta tillhandahöll bonden ett par man som bistod tummarna, hantlangade. Förutom hantlangarna bestod tummarlaget av en tummare och en stansare. På det högra fotot står tummaren och det var den viktigaste personen. Han ropade längden och grovleken på stockarna. Längden hade huggaren oftast skrivit på stockens mindre kapyta. Tummaren angav även om det var tall eller gran som tummades och om stocken var barkad. För sågtimmer gjordes även en kvalitetsbedömning av stocken där benämningen ”helkvinta” var sämst om jag minns rätt. Slutligen slog tummaren med sin yxa in stukmärken på den stock han bedömt för att inte stocken skulle tummas en gång till…

All denna information ropade tummaren till stansaren som syns på det vänstra fotot. För säkerhets skull repeterade stansaren alltid det tummaren ropat. Stansaren hade en automat på magen och ur detta tog han nertill ut en styv liten pappskiva, ett hålkort. På detta kort klippte stansaren in informationen som tummaren angett och stack sedan in kortet upptill på automaten. Det var inte lätt alla gånger att hantera stanstången med kalla och styva fingrar men det brukade fungera. Hålkorten skickades sedan till Skogsbrukets Datacentral där de matades in i en datamaskin som läste av informationen. Det ledde i sin tur till att leverantören kunde få betalt för sitt virke. När man kom in på 1960-talet började det komma till modernare metoder som vidareutvecklats till dagens helt andra sätt att mäta virket.

Text: Roland Heldestad