Telefonväxel

När man ser och lever med dagens mobiler är det svårt att förstå hur man klarade sig tidigare innan telefonerna kom till och innan de började utvecklas. Jag kommer att berätta hur det var i min hemby Byssträsk men tror att utvecklingen varit liknande i de flesta småbyarna i södra Lappmarken. Till min hjälp har jag delvis tagit material ur ”Boken om Byssträsk” som gavs ut 1986.

På hösten 1930 monterade man in en telefonväxel hos Gottfrid och Hildur Persson. Det var ett väggskåp och eftersom det bara var två abonnenter i första omgången så var det en knapp på väggen som man vek åt höger för den ena abonnenten och åt vänster för den andra. År 1934 fick byn en något större växel eftersom flera i byarna Byssträsk och Bastunäs började installera telefon. De som inte hade telefon kunde gå till Gottfrid Perssons och ringa med en telefon som de hade inmonterat i farstun. Med tiden växte antalet kunder och växeln fick ett speciellt bord för 40 abonnenter inmonterat. Det växelbordet fungerade fram till 1961 då telefonen i byarna automatiserades.

Då byborna skulle ringa hände det ofta att man fick vänta länge innan växelföreståndaren svarade. Både Hildur och Gottfrid arbetade ofta ute och då var det ingen som satt och passade växeln. De hade monterat en ringklocka utomhus för att höra ringsignalen om de var ute på gården, inne i ladugården eller ute på någon åker och arbetade. Detta var naturligtvis irriterande både för henne och de som ringde, men det verkade i stort sett ha fungerat väl. På fotot sitter Hildur och kopplar samtal vid sitt arbete med telefonväxeln.

Text: Roland Heldestad