Barkning av massaved i Byssträsk

När virke som avverkats under vintern skulle flottas ner till Umeälven och sedan vidare till Umeå och sorteringsverket på Ön måste det vara så torrt att det flöt. För att en stock skulle flyta måste den ha en viss mängd inved som var lättare än ytveden. Om jag minns rätt skulle det vara minst 50% inved i änden på stocken alternativt massavedsbiten. Uppfylldes inte dessa mått var man tvungen att barka så att virket hann torka innan det hamnade i vattnet.

Massavedsbitar av tall som kom från toppen av trädet var ofta snabbväxta och behövde barkas. Vanligast var att de helbarkades, men det förekom även randbarkning. Timmerstockar hade oftast så mycket inved att de inte behövde barkas, men om det blev aktuellt fläckbarkades stocken för att motverka torksprickor. Lite kuriosa: Vi använde ofta det dialektala ordet ”pröps” för massaveden när vi högg i skogen, men det var fel benämning på det virket. Enligt Wikipedia är props: ”Props gruvstolpar, klent barkat rundvirke som avverkas i olika längder från raka och friska furuträd eller granträd. De användes som stöttor i gruvor.”

Vid skogsavverkning mitt i vintern var barken så hårt frusen att det var nästintill omöjligt att barka. Man avvaktade till mildare väder när barken blivit mjukare. På fotot ser vi Sanny och Herbert Öjestad under arbete med att barka massaved på vårvintern någon gång under 1930-talet. Herbert var född i Byssträsk och bodde kvar i byn hela sitt liv. Sanny kom från grannbyn Lillsele och gifte sig med Herbert. Hon har här en ovanlig klädsel för skogsarbete; Ljus blus, kjol och förkläde.

Avverkningsplatsen som heter Rakastaåsen ligger minst tre kilometer från byn och det var skidor som gällde för att ta sig dit under vintertid. Trots bristande teknisk kvalitet tycker jag att fotot är underbart. Man anar ett nyförälskat par som som hjälps åt med detta tunga arbete.

Fotografen är okänd men jag har fått låna fotot av Bo Öjestad som var son i huset.

Text: Roland Heldestad