Platsangivelser i Byssträsk och Bastunäs

Det som skrivs här nedan är direkt taget ur ett dokument som jag en gång fått i min hand av Folke Hanefjord. Jag har inte ändrat något i texten utan bara rättat till uppenbara stav- och skrivfel eller felaktiga särskrivningar. (Roland Heldestad).

FÖRSÖK TILL PLATSANGIVELSER OCH FÖRKLARINGAR TILL VARFÖR STÄLLET FÅTT JUST DET NAMNET.
MED HJÄLP AV MINNET OCH ORTSNAMNSFORSKNINGEN I UMEÅ HAR FÖRTECKNINGEN KOMMIT TILL STÅND.
Jag är medveten om att vissa brister och kanske en del feltolkningar har skett, men om revideringar kan påpekas så bör vi kunna göra detta i efterhand och därmed ytterligare berika förteckningen.
Folke Hanefjord, i juni 1999.

Sötjärnliden. Kan ej ange något skäl till att det heter så.
Halvvägstjärn. Viloplats när man hade vandrat halva vägen mot Gäddträsk.
Vinmyran.
Vinåsen.
Vibäcken. Alla dessa tre kommer sig av att på Vinåsen fanns ett av de många tjädarvin (spelplatser) där dessa fåglar höll till på våren och där jägarna passade på att få ett gott tillskott till matförrådet.
Hundlidmyran och Hundliden. Dessa namn är givetvis sammankopplade, men jag har ingen förklaring till denna platsangivelse.
Rakastamyran. Anger hur folk beskrev just denna plats.
Skräddar Pells-bäcken. Rinner ned i Gäddbäcken på Kjell-Håkans skifte och kommer från Rakastaåstrakten. Som det berättats för mig så fick denne person som bodde på Danaholmen utnyttja vissa sämre slåttesplatser som bönderna inte själva ville slå eftersom det var så svårtillgängligt. Skräddaren Per hade nog ont om egna slåttesängar på nära håll.
Davids strycka. Är den något smalare, forsaktiga delen av Gäddbäcken just på Davids skifte. Denna del av bäcken blev särskilt strid vid högvatten. På torrsommaren, alltså vid slottestid var det i regel ganska svårt att ta sig upp med båten förbi stryckan. Tidigare hette den Jon-anners strycka. Alltså efter Davids farfar som hade ägt fastigheten.
Bäckmyran. Troligen därför att den låg väldigt nära bäcken alltså Gäddbäcken. Den ”pillerbäck” som kom från myrdrågen som ligger mellan landsvägen och Bäckmyran torde knappast ha givit namnet åt myran.
Ollesmyra. Och tjärnen har, om jag minns rätt, varit ett metarställe av en Olle från Gäddträsk (Ollársn), far till bl.a. min farmor a Junkes Hulda och n´Perorsn. Det var han som körde posten till Byssträsk omkring 30-talet då man började ta posten från Lycksele i stället för Lillsele.
Johan-Olofs strycka. Samma skäl som gällde för Davids strycka. Johan-Olof var far till Bertil Johansson och morfar till Göta Öbrand.
Gäddbäcken. Ja det säger förmodligen liksom Gäddträsk att här var det gädda man fiskade. Man kan nog tänka sig att de Granö- och kustbönder som hade sin fiskrätt i Byssträsket även fiskade i ovan nämnda vatten.
Hundliden. Samma motivering som punkt 6.
Långtjärnen. Dess form har med all sannolikhet varit upphovet till namnet. Ganska intressant är att vattnet från denna tjärn och för övrigt från Tallåsen – en del av Långsele – sannolikt rinner förbi Tåskviken och Byssjan och ner i Umeälven.
Brönarn. Ganska säkert ett namn efter någon brand. Brönarn går ju ända mot Långsele där man har samma namn och förmodligen därför en ganska omfattande brand den gången. Redan nu kan sägas att i fortsättningen får jag tillfälle att nämna ett flertal platser som har brand i sin angivelse. Brändernas uppkomst har givetvis olika bakgrund, något som tyvärr inte kan redovisas. Men allmänt kan sägas att det var flera orsaker som kunde vara upphov till de många skogsbränderna. Först var det åska och sedan personlig oaktsamhet där getarna i första hand tycks angas som upphovsmän till en eldsvåda. Jägare, fiskare och slåtterfolk kan även sägas vara medskyldiga. Samtidigt kan man nog ana att en skogsbrand före skogsbrukets tid i flesta fall betecknades nära nog som en tillgång. Det gav fina betesområden för korna, och underlag för stubbrytning för tjärdalar som fanns på olika ställen inom byasamfälligheten samt fina bärområden för hallon och lingon. Omkring 1940 bildades bevakningsområden för varje by och det utsågs en brandansvarig som skulle buda folk för brandsläckning. I Byssträsk var det Gottfrid Persson som hade det ansvaret utsedd av kommunalnämnden i Lycksele socken. Han hade rättighet och skyldighet att buda den mängd karlar som ansågs nödvändigt vid varje släckningstillfälle och för efterbevakning. Ingen hade rätt att neka för ett deltagande och det utgick ingen ekonomisk ersättning utom till den ansvarige brandchefen. Den enda brand som jag vet att Byssträskborna deltog i enligt detta system var en brand från Högnäs räknat ovanför landsvägen innerst i sjön och mot berget. Det var under krigsåren och jag var åtminstone med om bevakningen något dygn. Eftersom det var ransonering av livsmedel så beviljades vi extra kaffekort för tillfället och kunde då koka rent kaffe. Det var bäst av allt och kanske också anledningen till att jag kom ihåg tillfället.
Brönamyran. Är ju en direkt anslutning till Brönarn.
Holmmyran. Självklart därför att det fanns några fastmarksholmar på den. För övrigt består Holmmyran av två stycken, den övre och den nedre. Skillnaden var att man slog den ena ett år och den andra året därpå. Det kallades att fönn. Det blev givetvis lite gödsel av det förruttnade gräset som fick frysa ner en omgång.
Ladumyrkläppen. Kläppen är en för oss användbar angivelse på ett mindre avskiljt område, något förhöjt över angränsande marker. Ortsnamnsforskningen i Umeå har samma uppfattning.
Ladumyran. Vet ej, men denna myra blev ganska tidigt berikad med lador eftersom det var en bra och förhållandevis stor myra där slåtter förekom varje år. Myran var delad för två fastigheter från storskiftet. Sedan har en av fastigheterna delats på två. För övrigt kan noteras att Ladumyran var försedd med ett visst nätverk av grunda, små diken med ett antal dammar som stängdes på hösten och öppnades någon gång på försommaren, vilket gjorde att bevattning kunde regleras beroende på hur mycket regn det kom efter snösmältningen. Fiffig grej och mycket bra. Ladumyran var på stora områden mycket fast och lätt att utföra slåtterarbete på. Under regniga somrar kunde det vara vissa svårigheter att torka upp området eftersom myran var ganska platt utom i dess nedre del mot bäcken. Denna bäck kallades för övrigt i sin början vid Långtjärn för Hundlidmyrbäcken, eller möjligen Långtjärnbäcken. Ladumyrbäcken vid den myran och i nedre delen har den namnet Sörbäcken.
Vistaråka. Vet ej vad det betyder, men råka är för oss en långsmal sträckning och eftersom detta är en ängsslått så utgör den förmodligen delvis en angivelse på en smal myr.
Nyslåtten. Vet ej upprinnelsen till namnet.
Risbäremyra. Ligger mellan Nylidenvägen och Risberget. På denna förekom ängsslått var annat år (man fönne).
Risberget. Är vad det sägs.
Lillrisbäremyra. Ligger på sydvästra delen av berget och där förekom även vart annat års slått. Växlade med Risbäremyra.
Sörbäcken. Går ner till Vittanträsket även omnämnd under punkt 20.
Sörbäckskläppen. Samma betydelse som 19. Den ligger i direkt fortsättning där Brönan slutar och innan Vittanliden tar vid.
Vittanträsket. Benämningen oklar.
Vittanbäcken. Från träsket och till Lappträsket. Var även en flottled under flera årtionden. Bäcken var ganska brant och därför strömmade vattnet mycket snabbare än virket vilket betydde att flottningen krävde stor arbetsstyrka för att hjälpa virket så snabbt som möjligt utför. I bäckens nedersta del hade gjorts en virkesränna för att komma förbi den brantaste delen av Vittanbäcken.
Vittanliden. Söder om träsket.
Bräntkläppen. Återigen ett mindre område och dess regionala placering.
Myra-under-li-bäcken. Alltså, i detta fallet bäcken som rinner på myran nedanför Hundliden.
Bäridal. Dalgången mellan Byssträskberget och Nathanaels bränte. Även där brukade vi slå, men det var ett ”litet hässjesto” vilket betydde att man höll inte på en hel dag att utföra arbetet och man fick inte mer än en hässja.
Nathanaels bränte. En getare med det namnet hade slarvat med elden och brände av ett område som begränsades mellan Myr-under-li-bäcken och Bäridaln.
Myra baki berget. Var längre upp belägen. Även den en slåttesplats för vissa gårdar i byn som Valdemars och Davids.
Tjetagröbba. Vet ej.
Övermyran. Ängesslått på Kronoparken, och som uppläts till vissa bönder vid storskifte. Den odlades så småningom upp av brukarna vilka var när brukandet upphörde, Edvin Jonsson, David Heldestad och Valdemar Persson.
Inre Övermyran. Alltså mera norrut från Övermyran och utan någon som helst brukning tidigare.
Byssträskberget. Ansluter givetvis till namnet på vår by.
Nyjäla. Jäla förekommer ju ofta i våra uttryck när vi vill ange vissa ställen på en åker som är inhägnad. Samma uppfattning har också ortsnamnsforskningen. Nyjäla odlades upp förhållandevis sent och jag kan föreställa mig att min morfar gjorde detta och då förmodligen 1900-15. Nyjäla var otroligt stenrik. Det kunde man se på alla de stenrösen som finns runt åkern och dessutom blev Nyjäla inte riktigt stenfri. Både i det uppodlade djupet och all den sten som låg strax under vittnade om detta. 1961 satte Dagny, Kjell-Håkan och Folke ut tallplantor på området. Oppa Jäla var även beteckningen för åkern där jaktstugan nu står och ovanför den – vid Nylidenvägen – kallades för Kvarnbacksjäla. Där Stig har sin stuga hette Kvarnbäcksjäla. Kalvjäla är den åker som ligger vid Kalven och odlades upp av Janers´n och pojkarna. Att jäla in åkern var allmänt förekommande. Skihagan och senare brädhagan fanns praktiskt taget runt varje åkerområde och i gränserna till grannarna, för det första för att utestänga kreaturen som gick efter tået. Alltså från Johanolofs sommarladugård och senare även Valdemars som var belägen strax innanför Herberts hus. Tået gick sedan över Edvard Jonssons åker ungeför där deras hölada fanns och över till löta, alltså den kläpp där bönderna inne i byn hade sina sommarladugårdar. Tået gick sedan ner förbi Jonanners hus och vidare till Kvarnbacken och upp till den plats där Kvarbackarna hade sina ladugårdar. För det andra skulle hagan stänga inne djuren på höstarna när man tagit hem dem från skogsbetet så att ingen kunde rymma över till grannens åker. När landsvägen blev färdig omkring 1930 så övergick man till att driva djuren efter den och därmed förflyttades hagana till landsvägen. Omkring 1950 började man mer och mer plocka bort hagana och korna togs från skogsbetet för gott.
Rävaskitte hässjesto. Kommer sig av att en räv hade gjort sin behövliga avföring uppe på hässjan. Det kan ju ifrågasättas varför en räv skulle göra sig besväret att kliva upp på hässjan. Men om man tänker sig situationen på detta sätt. Hässjan tillhörde den mängd som fick stå ute hela vintern eller tills ägaren hade tillfälle att hämta hem fodret. Då hände det ofta att det kunde lägga sig stora snödrivor runt hässjan vilket betydde att dessa förhållandevis låga hässjor bäddades in i drivor som nådde långt upp på sidorna. I det läget fick räven en praktisk och bra utsikt och vilplats just uppe på hässjan utan några större besvär och att få skita där uppe var ju även praktiskt för honom.
Lotjärnmora. Mora är ett delvis skogsbevuxet myrområde enligt ortnamnsforskningen. Denna plats var nära förknippad med Vistaråka eftersom de låg mycket nära varandra på Valdemars skifte och var en del av hans ängesslått strax intill Ladumyran.
Rävamyran. Slåttersmyra för flera bönder i Byssträsk.
Rävatjärn. På myran mot Bastunäsvägen.
Jann-Köningsbacken. En kraftig stigning på Bastunäsvägen. Johan Köningsson var en person från Örträskhållet som byggde vägen just där, vilket gav backen sitt namn. Det var för övrigt flera avsnitt av vägen från Gäddträsk till Byssträsk/Bastunäs som fick angivelse med vägarbetarens namn, men de flesta är vid detta laget glömda – tyvärr – men ett minns jag. Det är kurvan på vägen mot Byssträsk från Högnäs räknat. Där är det sprängt bort en del av berget. På den tiden var det inte så enkelt att flytta bergmassor. Just detta vägskifte utfördes av en van bergsprängare som hette Busk och då blev det Buskens kurva.
Stenträskbäcken. Blev flottled i början av 30-talet. Den tiden var det ont om arbete och då blev anläggningsarbetet något av ett AK-projekt och dagpenningen var 5 kronor.
Brännberget. Tilldelades vid storskiftet omkring 1900 vissa Byssträskbor. Av dessa kommer jag ihåg Johan Olof, Olers´n ock Perers´n. Vid storskiftet hette området Storberget, men även här hade någon ofrivillig skogsbrand härjat och med trolig följd därav erhöll området sedan namnet Brännberget. Omkring 1910 såldes hela Brännberget till Sandviksbolaget som numera heter Mo & Domsjö. I försäljningsavtalet hade Byssträskborna förbehållit sig att få bruka de slåtterängar som låg vid Byssjan. Jag minns Perers, Olers och Johan-Olofs skiften. För vår del så brukade vi slå Byssjan någon av de sista dagarna under ängsslåtten. Brännberget har på sedare tid genom markbyten blivit Domänverkets egendom.
Rörmyra. Ligger mellan Brännberget och Mjöträsket. Vår fastighet hade även slåtten där och troligen ingående med uppgörelsen om försäljning av Brännberget.
Båthusmyra. Den myra som anslöt till den plats där det fanns ett båthus.
Storbräntet. Är ytterligare ett av de många bränten runt byn. Johan Persson berättade en gång att som barn minns han att efter branden såg man från Byssträsk då korna gick på bete på Storbräntet.
Göremyra. En myra som var väldigt svår att passera gående eftersom myran var mycket vattenbemängd och formligen mycket djup och därmed saknade ett tillräckligt fast underlag att gå på.
Stenträsket. Ett antal större stenar på sjön kunde vara anledningen till benämningen i begynnelsen.
Köbbvika. En båtplats för Bastunäsborna vid ”träsket”, som man allmänt sade. Ordet kommer sig av att i närheten av båtlänningen fanns ett ställe efter vägen, som var så blött att man lade ner korta stockar som bildade en bro. Kavelbro var också benämningen där det förekom på ett antal andra ställen, som på Gammbromyra och på ko- och vandringsvägen från Byssträsk till Hundlidenområdet i Bäredaln och ömse sidor om Myra-under-li-bäcken.
Komyra. Vet ej någon förklaring.
Linimyra. Där vägen från Byssträsk till Lillsele gick över Lappmarksrågången.
Vinbärebäcken. Bäcken från Vinberget. Vin kommer sig av samma skäl som angivits i punkt 5.
Fäbobränte. Det ligger ju till höger från Stenträsket på bl.a. Kjell-Håkans och Ingemars skifte. Lämningar efter fäbodarna finns på gränsen mellan dessa två. Det var Bastunäsborna sam hade sina kor och får i denna fäbod. Det vore intressant om man kunde gräva ut området för att se fäbodarnas omfattning och storlek.
Stenträskliåsen. Är nästa förhöjda ås efter Fäbobränte och i samma riktning.
Stenträsklimyra. Är återigen nästa steg mot Lappmarksgränsen.
Stenträsklia. Är fortsättningen på området med anslutning till Stenträskområdet och ligger något mera i norr.
Erik-Pers myra. Ingen kommentar.
Hemsjöbäcken. Från Hemsjön och ner till Stenträsket.
Brännan. Den lilla åkern som nu håller på att växa igen vid Byssträskvägen c:a 300 meter från Gäddbäcken mot Byssträsk. Åkern ägdes av fastigheten Danaholmen. Närmast då Ragnar Persson vars far hade odlat upp området. Sista brukaren var Almar Holmgren. Ragnar hade satt upp en lada vid skogskanten och den användes av byns ungdomar som dansställe på somrarna. Dit kom även ungdomar från Gäddträsk. Musik var grammofon eller Bertil Johansson som spelade dragspel.
Börrtalludden. Mellan Gäddbäckens utlopp i Byssträsket och odlingen innerst i sjön. Där fanns faktiskt några stora gamla tallar som hade omfattande kvist- och barrförekomst längst upp.
Fömodligen samma som punkt 63.
Fräkenmyra. Almars odlingen vid Bastunäsvägen.
Noliänget. Där Stenträskbäcken rinner ut i Byssträsket.
Notholmen. Under flottningen varje år och då i synnerhet under spelflottens tid så fäste man ofta virkesnoten, alltså det virke som samlats upp som kommit från Gäddbäcken, i något träd på Notholmen innan transporten påbörjades över Byssträsket.
Högnäs. Är förmodligen av senare datum än annan angivelse. Vad jag har för mig så angav Almar Holmgren platsen det namnet då han flyttade huset från Danaholmen och bosatte sig där. Åkern nedanför Högnäs hette sedan lång tid tillbaka Långnäsjäla. Det var ju kanske ett sätt att komma ifrån Långnäs.
Långnäs. Se ovan.
Danaholmen. Dana är något samiskt/finskt och betyder platsen där huvudälven går och i detta fall kunde det hänsyfta till Gäddbäcken. På holmen har det funnits två bostadshus. Vid det hus som ägdes av Ragnar Persson och ännu är kvar, fanns en liten bagarstuga, som förmodligen hade varit en klenod för Byssträsk att bevara. Enligt Ossian Egerblad så var detta det första hus som byggdes i byn, men sedan flyttades till Danaholmen. På väggarna fanns gamla tidningar som bara de i sig vore ett minne av stor betydelse. Huset revs under 40-talet av Almar och Herbert för att kolas upp i deras kolugn.
Hea. Det är landet till höger om Danaholmen mellan sjön och Bastunäsvägen.
Granholmen. Både här och på nästa punkt är det tänkbart att benämningarna kom till redan när fiskare från Granö och Jämteböle hade sina rättigheter i dessa vatten.
Tritallholmen. Där har också funnits några (tre?) risiga, förvridna tallar som vår generation knappast minns.
Pärholmen. Var den plats där alla Byssträsk- och Bastunäsbor hade rätt att sätta potatis fram till storskiftet. Frosten kom sent till denna plats vilket var en fördel. På många ställen i byn var det besvärligt för de första bönderna.Man kan förstå detta om man begrundar alla de låglänta myrar och dråg där kalluften kunde smyga sig fram tidigt på hösten.
Byssträsket. Se Ossian Egerblads förklaring i Byssträskboken.
Grannäset. Mitt emot Bastunäs vid sundet mot Byssjan. Förmodligen var granen övervägande på näset när det fick sitt namn för några hundra år sedan.
Sandviken. Ganska självklar platsangivelse.
Stenviken. Samma som ovan. Noteras kan att här har man funnit fornlämningar i strandkanter.
Bernhards backen. Tyvärr, jag beklagar att man inte vet namnets uppkomst. Men jag tror att det har en ganska sen platsangivelse och utan att på något vis vara tvärsäker så kan det anknyta till någon person som arbetat eller hälsat på i byn.
Åkernäset. En självklar platsangivelse.
Sågudden. Är en benämning sedan 40-talet när byasågen placerades där. Det uråldriga namnet är Åkernäsudden. Här fanns en smedja som Pernils´n hade och som Oskar Persson, hans son använde fram till att sågen skulle anläggas. Sedan byggde Oskar sin nya och större smedja nedanför sitt bostadshus. Den gamla smedjan från Åkernäset placerades som rum för pustanläggningen bakom och i direkt anslutning till nybygget.
Toskviken. Ja det hänsyftar till den mängd grodor (paddor) som finns eller har funnits i viken på våren. Paddan har korta bakben som går eller snarare kravlar sig fram. Den tiden är deras parningstid där grodhanarna ”kväker” både för att locka honor och för att avskräcka rivaler från intrång i deras revir. Lätet bildas genom vibrationer i stämbanden.
Kläppen. Se 19. Den här kläppen hade ju två boenden. Perers´n som pensionär och sonen Johan Persson. I Byssträskboken har jag beskrivit de olika gårdsnamn som har funnits och det vore fint om de kunde bevaras för framtiden.
Bränte. I detta fallet området på Kvarnbacken, som är skogbeväxt och ligger söder om Lithells bostadsfastighet. Jag tycks minnas att det har berättats att området fattade eld en gång då Perers´n var i smedjan och det flög gnistor från skorstenen. Det hände även för Gottfrid Persson att det tog eld, men han kunde släcka ganska snabbt.
Jan-Ers vika. Ja där är ju den gård och den åker som han odlade och brukade, men viken heter ju också Kvarnbäcksvika vilket förmodligen är den äldre beteckningen.
Gammbromyra. Här var det som jag nämnt tidigare (53) så att man byggde en bro över det blötaste ställena på myran där korna hade sin väg när de skulle på skogsbete i Granberget, Ristjärnlia, Bäcklia och Vinbränna.
Kvarnbäcken. Ja här fanns byns två kvarnar. Nästan intill den nuvarande bäcken vid Stig Hanefjords stuga. Flottleden gick i själva bäcken och bredvid gick en ränna för vatten till kvarnarna som var beläget förhållandevis högt för att skovelhjulen som drev kvarnstenarna skulle få plats under kvarnhuset. Från detta hus gick en spång fram till fastmark bakom såghuset som för övrigt också hade en egen vattenränna.
Hembacken. Troligen så enkelt att den låg nära de första hemmen i byn. Första gårdarna fanns ju ungefär 75 meter från Valdemars hus. Som för övrigt kallades Innefälla. Jag har själv sett tegel från den gamla gården. Huset ägs nu av Holger Wahlberg sedan det en gång flyttades till Åkernäset.
Ladumyran (Bastunäs). Ingen annan förklaring än vad namnet säger.
Östvika. Angivelsen på den vik som låg just i östlig riktning.
Bastunäs. Det uppkom i samband med att Granöborna fiskade i sjöarna. Sedan saltade de in och rökte fisken för förvaring till vintern då man hämtade förråden som delvis utgjorde deras skattemedel till staten.
Trångselviken. Dit rodde byborna när de skulle gå till Lillsele, som då hette Trångsele.
Roparnäset. Därifrån ropade man (köjke) på båt när man t.ex. kom från Lillsele och skulle besöka våra byar. Så snart någon hörde ropen var det självklart att genast ro och hämta vederbörande.
Fridlunda. Detta ställe anlades av Arvid Johansson på kronoparken Degerfors revir. Jag förmodar att han, som var byapräst under årtionden, och själv var en fridens människa med fog kunde ge sitt torp namnet Fridlunda.
Långvika. Förmodligen den som fanns i Kalven och var just vad namnet antydde. Den går nästan fram till Janérs.
Kalven. Det är namnet på någon mindre sjö som ligger nära den stora som i detta fallet är Byssträsket. Samma är det med t.ex. Lappträskkalven och Mjöträskkalven.
Lugnet. Var en odling som Johan Persson anlade alltså mitt i skogen utan någon annan anledning än att utöka sin åkerareal i samband med att de tre bröderna Gottfrid, Johan och Valdemar hade delat sin fars hemman. Lugnet blev inte någon långvarig historia. Brukandet där upphörde förmodligen någon gång under 40-talet.
Rålinbäcken. Bäcken börjar sin upprinnelse vid rågången mella Kronan och bondskogen. Rå = Rågången. Lina = linjen.
Brattmyra. En odling som Janérs anlade på sitt skifte som går mot Bäcklia. Namnets uppkomst vet förmodligen ingen i dag, men troligen berättar det vad som är verkligheten nämligen att odlingen sluttar en hel del.
Holmträskbäcken. Går mellan Holmträsket och Kalven. Förmodligen är det namnet av senare datum därför att jag minns den också som Gammkvarnbäcken och förmodligen har den också sin historia som kvarnplats för någon eller några bönder i Byssträsk.
Holmträskmörka. Området mellan Holmträsket och Kalven där det gick en vinter- och sommarväg. Mörka lär komma från finskan och stavas muorkie och hänsyftar på ett område där man brukade dra sina båtar mellan två sjöar.
Rövhålet. Bara en gissning. Denna lilla tjärn ligger mellan ”klintarna” Blåsartjärnsberget och avslutningen av Byssträskberget. Det är nog ett bevis på folkhumor.
Blåsartjärn. Namnet kommer sig förmodligen av vad som sägs. (Anm. Rätt namn på 103/RH).
Blåsartjärnsberget. Anknytningen till tjärnen har förstås givit namnet liksom många andra platsangivelser runt vår by.
Blåsarbäcken. Samma som ovan.
Bomslanudden. Den är en av de många platser där bomslanorna brukade bevaras under den tid då de inte användes. Bomslanor är långa tallstammar som barkats och justerats i rotändan så att slanan blev ungefär lika grov i roten som i toppen. I dessa slanors båda ändar var det borrat ett hål. Slanorna kördes på våren, medan isarna ännu bar, och lades ut runt de platser där någon hade kört fram sitt virke för flottning till industrierna vid kusten. Slanorna sammankopplades med en ”bomkätting” som stuckits genom de nämnda hålen. På så vis gavs det möjlighet att frakta stora mängder virke över våra sjöar. Sedan flottningen var avslutad drog man upp slanorna för torkning och för den skull placerades ett mellanslag för varje varv slanor vilket betydde att hopen kunde bestå av två-tre varv. Utöver dessa slanor så användes stora mängder stockar, som ansågs passande för uppgiften, vilket togs ur det virke som skulle omringas. Dessa slanor frikopplades när de fyllt sin uppgift och fick tillsammans med det övriga virket göra sin färd utför bäckar och floder.
Holmträsket. Namnet i sig berättar allt. Ett litet äventyr från denna holme som bröderna Verner och Helmer Önnerfält berättat. En måndagsmorgon var de på väg i båt till sommararbete någonstans och de hade mat med sig för att bli borta en hel vecka. Av någon anledning rodde de iland på holmen och när de skulle fortsätta färden så hade båten släppt från land och seglade lugnt och stilla, utan brådska ut på sjön. Vad var nu att göra, visst var det en fin försommardag, men vad betydde det. Inte kom de till arbetet och ingen hörde deras rop och till råga på allt så fanns ju matsäckarna i båten. Vilket elände, Verner försökte simma över till fastlandet, men vattnet var så kallt ännu att han vågade inte fullfölja tanken. Sakteligen gick dagens timmar och undran över hur detta skulle sluta parades med en skrikande mage, men så kom räddningen. N´Perers´n kom med sin båt och skulle vittja sina mjärdar i Lappträskbäcken och därmed var äventyret ett minne blott.
Vinbränna. Belägen på Degerfors revir och något närmare Byssträsk än Granberget. Efter vad jag tidigare skrivit om vin och bränten så behövs ingen ytterligare förklaring.
Holmträsktjärnen. Hölmträsktjänn. Ordet i sig förklarar allt.
Holmträskmyran. Hölmträskmyra, var en slåttesmyra som Edvin och Karl Jonsson brukade.
Skavtjärnen. Sjön som är i direkt anslutning till Lappträskbäcken. Det har funnits en spång eller bro vid tjärnen, som går över själva bäcken. Ordet skav kommer från att någon brukade barka/skava av barken från unga aspar och rönnar, för att användas till djurfoder. Förmodligen var tillgången riklig i närheten av tjärnen eller också på berget.
Skavtjärnsberget. Ett brant berg som ligger i anslutning till tjärnen.
Raskarmyran. Ingen förklaring, men den ligger i samma riktning som Lappträsk- och Holmträskmyran och brukades även av Edvin och Karl.
Lappträsktjärn. Sitter ihop med Lappträsket. Alla platsangivelser med lapp i ordet har givetvis anknytning till någon intressant person eller företeelse. (Med samisk anknytning? / RH)
Lappträskmyran. Den ligger öster om träsket och hitom Granberget.
Lappträskmörka. Ett område beläget öster om bäcken mellan Lappträsket och Holmträsket. Mörka är alltså en plats där man brukade dra båten mellan sjöarna.
Näverliden. Med ganska stor säkerhet så var det gott om björk där i början av boendet i Byssträsk. Även jag minns att där fanns stora björkområden som var nästan ogenomträngliga. Näver var säkert något som ofta användes när man byggde hus. Jag har själv sett att ovanpå innertaken hade man lagt näver och sedan uppe på detta sågspån. Även yttertak kunde också täckas med näver för att sedan lägga jord på detta. Exempelvis den rökbastu som vi hade på vår gård, där man i första hand rökte fläsk, men även torkade linet innan det skulle beredas för vävning till tyger. Det hände nästan årligen att en del bönder i Byssträsk brukade köpa björk på rot i bl.a. Näverliden för att skaffa behövlig mängd av årsveden. Detta skedde så sent som i slutet av 1940-talet.
Klarvattutjärn. Det är en tjärn belägen på Gäddträskskogen och har fått sitt namn genom just det mycket klara vattnet så man kan se botten på ganska stort djup. Midsommarnatten 1935 fick jag följa Otto Jonsson (farbror till David Heldestad), som var hästgetare, till dessa trakter för att söka efter hästarna som hade vandrat iväg från Byssträskbetena och in på Gäddträskskogen. Då stannade vi bl.a. upp vid denna tjärn. Den helgen invigdes Lyckseles första stora utställning. Den var för övrigt placerad där busstationen nu är belägen i det s.k. Tået.