Historisk bakgrund

(Utdrag ur ”Boken om Byssträsk” som utgavs 1986).

Namnet Byssträsk

I en artikel i Västerbottens-Kuriren någon gång på 60-talet har Ossian Egerbladh förklarat varför byn har fått namnet Byssträsk. Han skriver att folktraditionen gör gällande att namnet Byssträsk skulle kunna härledas av dialektordet byssa dvs bössa. Enligt en muntlig version skulle en lapp för mycket länge sedan ha gått ner sig på svag is utanför Åkernäset där sjön är mycket djup. Han hade bössa med sig, berättas det, och han lyckades rädda livet, men bössan sjönk till botten och den kunde han inte få tillbaka. När han sedan talade om den sjö där han förlorat bössan kallade han den för Byssträsket. Denna historia låter föga trovärdig. Om det nu var en same som en gång i svunnen tid gav sjön namn så borde det väl ha blivit ett lapskt ord.

P.A. Lindholm skrev någon gång på 1920-talet en tidningsartikel om Byssträsk. Han hävdade där att namnet borde skrivas Bysträsk, alltså med ett s i första stavelsen, därför att han var alldeles säker på att det inte var bildat av ordet byssa utan i stället enligt hans bestämda uppfattning av ordet by. När människor började bo vid sjön fick den sitt namn, (sjön skulle alltså dessförinnan ha varit namnlös). Det blev en byasjö och såväl byn som sjön skulle heta Bysträsk. Så borde också byns namn allt fortfarande stavas, fastslog Lindholm i sin artikel. Lustigt nog så befann sig en dotter till Lindholm som lärarinna i byn just vid den här tiden och hon lärde sina elever att man skulle skriva Bysträsk trots att byborna nog undrade om man inte ändå skulle rätta sig efter den stavning som fanns i kyrkböckerna.

Nu är väl rätta förhållandet det att första sammansättningsleden av ordet Byssträsk inte alls kan vara släkt med vare sig ”byssa” eller ”by”. Sjöns namn är naturligtvis mycket äldre än den fasta bebyggelsen vid sjön. År 1761 insynades nämligen det första nybygget där. För att om möjligt kunna komma till någon klarhet rörande betydelsen av ordet Byssträsk måste vi nog forska en smula i lappmarkssjöarnas historia.

Vid häradsrätten i Lycksele började år 1702 en process mellan lappar och kustlandsbönder angående rätt till fiske i sjöar och älvar inom Umeå lappmark. Skattebönderna i vissa byar inom Umeå socken företog nämligen sedan ”urminnes tider” och fram till mitten av 1700-talet mer eller mindre långväga fiskefärder upp till s.k. fisketräsken i lappmarken. Där stannade de en längre tid, i allmänhet från slutet av april och till midsommarveckan och då bedrev de ett intensivt gäddfiske som kulminerade i sjöarna då gäddorna gick upp på grunt vatten för att leka. För denna fiskerätt betalade bonden en särskild kronoskatt som utgick i form av torrfisk. Den fångade fisken rensades, saltades, soltorkades och samlades i särskilda vid fiskevattnen uppbyggda förvaringslokaler, i regel i stolpbodar. Sedan hade bonden laglig rättighet att vidtala en lapp som mot någon ersättning forslade fisken ned till Umeå så snart det blev lämpligt vinterföre.

Men varje skattelapp hade också rätt att bedriva husbehovsfiske i samtliga sjöar inom sitt eget skatteland och många gånger blev det därför tvister mellan lappar och bönder.

Bland de många fiskrika sjöar, tjärnar och sel som uppräknats i den specifikation över fisketräsken som lapparna inlämnade till häradsrätten vid den här ovan omnämnda rättegången förekommer också ”Bysketräsket” i södra delen av Lycksele lappmark. Det var bonden Jon Hansson i Granö som vid denna tid fiskade i den sjön. Gustaf Göthe har i sin avhandling om Umeå lappmarks svenska kolonisation ej lyckats lokalisera Bysketräskets läge. Han hittar visserligen ett ”Bysketräsk” inom Västerbotten men nödgas konstatera att detta ”kunde aldrig på något sätt ligga i Lappmarken”. Men i själva verket har vi nu här påträffat ett gammalt namn på lappmarkssjön Byssträsket, vilket faktum Göthe ej har lagt märke till. Vi kan emellertid följa fisketräskens historia ändå längre tillbaka i tiden. I en s.k. träsklista för Umeå socken, daterad den 20 aug. 1613, finns bl.a. ”Byskeåträsket” upptaget som skattelagt fisketräsk. Enbart namnets placering här ur geografisk synpunkt visar att Byskeåträsket måste vara den sjö som sedermera kom att kallas Byssträsk.

Ett ännu äldre vittnesbörd därom påträffar vi i Lasse Olssons uppbörds- och räkenskapslängd från 1554. Där är det bonden Håkan Biörsson i Jemteböle som har betalat 19 skålpund torra gäddor i skatt för sitt fiske i Stor byske tresk, Lissle byske tresk (Lill-Byssträsket) och Gedde tresk. Det är alltså fullt klart att Byssträsket förr i tiden hette Bysketräsk och Byskeåträsk. Så småningom förkortades namnet först till Bysketräsk vilket var det brukliga ända till mitten av 1800-talet och sedan till Byssträsk, eftersom Bysketräsk uttalsmässigt sett var ett rätt besvärligt ord. På grund av det korta vokalljudet i första stavelsen var det från ortografisk synpunkt självklart med dubbelteckning av bokstaven ”s”, då bokstaven ”k” föll bort. Stavningen Bysträsk är otänkbar. Den korta men vattenrika å som utgör sjöns utflöde i Umeälven hette på sin tid Byskeån vilket har förändrats till Byssjan.

Ett intressant problem är frågan om vad namnet Bysketräsk ursprungligen hade för betydelse. Men det är tydligt att namngivningen har haft ett direkt samband med sjöns karaktär av s.k. uppsamlingssjö. Vattenståndet i Byssträsket har mycket lätt att stiga. Tre ganska stora bäckar leder från olika håll vatten till sjön från ett tiotal andra sjöar och en mängd tjärnar. Särskilt vid snösmältningen på våren men även vid regnperioder under sommaren blev det snabbt högvatten i sjön. Den svämmade över sina bräddar. Det gamla ordet ”Byske träsk” kommer just av ett ord som hade betydelsen svalla, svämma över. Det var ”Översvämningssjön” helt enkelt.

Ända till år 1785 betalade granöborna sina torra gäddor i skatt för fiskerätten i Byssträsket och i de små sjöarna kring Byssjan. Men då gick häradsrätten i Lycksele med på granöbon Jacob Olofssons hemställan om att fisketaxan skulle avskrivas. Därmed hade granöborna också avsagt sig laglig rätt till vidare fiske. Denna rättighet överläts då enligt tingsprotokollet till nybyggaren Pehr Johansson i Byssträsk och hans efterkommande.

Byssträsk

Insyning och bosättning

Vid tinget i Lycksele 1761 behandlade häradsrätten tre ansökningar om nybyggarinrättningar. Den första av dessa gällde drängen Pehr Johanssons begäran att få upptaga och uppodla vissa av honom utsedda tillfälligheter vid det så kallade Bysketräsket, beläget tre och en halv mil söder om Lycksele kyrka. Pehrs fader, länsmannen och kyrkvärden Johan Mårtensson från Fahlträsk, satt vid domarbordet som edsvuren tingstolk och nämnden bestod av sex nybyggare och sex samer.

Mikaelihelgen 1759 hade Pehr Johansson och hans fästekvinna Helena Samuelsdotter från Örträsk gift sig i Lycksele. En vecka senare utfärdade landshövding Johan Funck emission åt Pehr beträffande hans planerade nybygge vid Bysketräsket och förordade samtidigt länsman Håkan Öhrman i Örträsk att tillsammans med två nämndemän förrätta laga syn å de av Pehr Johansson i hans underdåniga supplik uppgifvna lägenheterna.

Synen verkställdes sommaren 1760 och syneinstrumentet upplästes vid tinget följande år (i lappmarken hölls lagtima ting endast en gång varje år). Av detta syneinstrument framgår indirekt att Pehr och Helena redan sommaren 1760 var bosatta på sitt nybygge, eftersom någon plats för bostad inte blev insynad. Lycksele församlings dopbok förtäljer också att nybyggaren Pehr Johansson och hans hustru Helena döpte en dotter Anna sommaren 1760. Här sammanfaller alltså nedsättningsår och utsyningsår, vilket för övrigt är det vanliga inom Lycksele lappmark. Lämplig åkerjord av tillräckligt utrymme hade synenämnden funnit på västra sidan av Bysketräsket. Som slåttermark intogs stränderna uppför Gäddbäcken ända till Långforsen, hela Vinmyran som låg tämligen nära Långsele nybygge. Hundlidmyran och annan slåttermark fram til Hwittanträsket, en myr ytterst vid Lappträsket samt en del mindre tillfälligheter här och där. Eftersom en nybyggare ansågs ha rätt till husbehovsfiske i de vatten där han slog hö på stränderna, kunde alltså Pehr Johansson bedriva fiske i nio större sjöar samt en del tjärnar och bäckar. I syneinstrumentet är fem av sjöarna namngivna och där hade han under alla omständigheter laglig fiskerätt. Storöringar kunde han meta i byskeån (Byssjan).

Här fanns alltså goda betingelser för att Pehr Johansson efter femton skattefria år skulle kunna skatta för1/4 mantal ( = två tunnland öppen åker jämte 40-50 skrindland ranings- och myrslåtter ) och då skulle en häst, 8-10 kor, en tjur samt kalvar, får och getter kunna vinterfödas på nybygget.

Trots att synemännen uttalade farhågor för att platsen skulle vara frostlänt, visade det sig sedermera att sjön, som är ganska stor och på vissa ställen mycket djup, motverkade höstfrosten genom sin förmåga att kunna magasinera sommarvärmen.

Sjön var ett skattelagt fisketräsk

I sin avhandling ”Om Umeå lappmarks svenska kolonisation” har Gustaf Göthe en intressant utredning om kustlandsböndernas fisketräsk i lappmarken. När han där försöker identifiera de fiskevatten och uppräknas i en bilaga till Lycksele häradsrätts protokoll 1705 så säger han om sjön Bysketräsket: ”Jon Hansson i Granön skattade också för Bysketräsk, men detta kunde aldrig på något sätt sägas ligga i Lappmarken”. Göthe hade inte upptäckt att lappmarkssjön Byssträsk förr i tiden hette Bysketräsk och Byskeåträsk. Därpå finnes många bevis.

En uppbördslängd från 1554 uppger att Håkan Biörsson i Jemteböle har betalt 19 skålpund torra gäddor i skatt för sitt fiske i ”Storbysketresk, Lissle byske tresk (Lillbyssträsket) och Gedde tresk”. År 1581 sålde bönderna Pehr Olsson i Stärkismark och Pehr Hindersson samt Björn Hansson i Jämtböhl sin fiskerätt i Byskeåträsket till Thomas Andersson i Tegsnäset som därför betalte 9 pund torra gäddor och 10 mark samt till Björn dessutom 18 mark penningar i Konung Gustafs mynt jämte två tunnor korn. Och i en träsklista från 1613, där man får veta att antalet skattlagda fiskevatten inom Umeå lappmark hade sjunkit från 95 ”träsk” på 1560-talet och till endast 14 stycken 50 år senare, uppräknas Byskeåträsk och Geddeträsk bland de kvarvarande skatteträsken. År 1736 processade Thomas Zachrisson i Tegsnäset och Pehr Jonsson Gruffman i Granö om fisket i Bysteåträsket. I Mitten av 1700-talet var det Jacob Olofsson i Granö som fiskade i Byskeåträsket och i sjöarna vid Byskeån, men på Jacobs eget förslag övertogs fiskerätten av nybyggaren Pehr Johansson i Byssträsk, vilket stadsfästes av häradsrätten i Lycksele.

Pehr Johansson och hans familj

Pehr Johansson var gift två gånger, hade 17 barn och minst 80 barnbarn. Hans hustru Helena dog 1765 och Pehr gifte om sig med Segrid Pehrsdotter från Örträsk.

De två sönerna i första giftet, Samuel och Pehr, lämnade tidigt hemmet och skaffade sig drängtjänster. ”A gamm Segri var så jählak”, berättar traditionen. Samuel gifte sig med Catharina Hermansdotter från Bastuträsk och Pehr med Catharina Mårtensdotter från Ruskträsk. Samuel fick åtta söner, däribland den omtalade Erik Kristian, ”gammel-Kristian”, som odlade upp fem nybyggen inom Vilhelmina. O.P. Pettersson säger felaktigt om honom att han var född och uppfostrad inom Jämtland. Erik Kristian föddes 1796 i Långvattnet i Stensele. En annan av Samuels söner gjorde sig också känd som en framgångsrik kolonisatör. Det var Anders Samuelsson i Ängesdal, Tärna. Pehr Persson var oföretagsam och orolig. Han misslyckades med sina försök att bli nybyggare och bodde inhyses på olika platser inom Lycksele, Åsele, Vilhelmina och Stensele samt kom slutligen till Giltjaur i Sorsele. En gång for han ensam långt in i vildmarken för att dräpa en björn med sitt spjut (han ägde ingen lodbössa), med det blev björnen som tog livet av Pehr. Han var då 48 år och efterlämnade hustru och barn i största fattigdom.

En av Pehr Johanssons döttrar Helena, gifte sig med nybyggaren Johan Ersson i Blattnicksele. Hon fick nio barn på tio år, blev svårmodig och grubblande och tog sitt liv, 33 år gammal, genom att skjuta sig med mannens lodbössa, som hon laddat med en kulhals (en bit bly som Johan skurit bort vid kulstöpning).

Pehr Johansson hade en dryg mil till närmaste granne, så han fick själv assistera vid barnens födelse. Han nöddöpte också de ungar som såg klena ut och det var nog ganska många.

Nybygget växte

Med hjälp av drängar och pigor samt av hustru och barn upparbetade Pehr nybygget undan för undan. Vid den allmänna skattläggningen 1797 ansågs Byssträsk vara en av socknens bästa nybyggen. Av de 113 skattelagda åbor som då fanns inom Lycksele socken kom endast fyra att bli lika högt beskattade som Pehr Johansson.

År 1807 delades nybygget i tre delar. Då var Pehr Johansson 72 år gammal. Han bestämde att sonen Johan och mågen Anders skulle få ”Dehlnings Rätten af mitt från Ödemark uparbetade Krono Hemman Emot det deras skyldighet owedersägligen wara skall att föda min sjuklige son Olof till döds dagen”. Men tills vidare fick Johan och Anders var sin del och en tredjedel behöll Pehr. Han var aktiv jordbrukare tills han var över 80 år. Då Johan längre fram till sin nybyggelsedels förmering ville insyna ytterligare några ängar, framhölls det på tinget att han kunde redan vinterföda 3-4 hästar och 15 kor. Anders var 40 år vid delningen och barnlös. Hans fosterson, Pehr Olof Jonsson från Rusksele, som hade bråttom och gifte sig 18 år gammal, övertog hemmanet. Vid 21 års ålder erhöll kronobonden Pehr Olof fullmakt av landshövdingen att vara tunnekrönare i Lycksele södra distrikt och fick vid tinget avlägga tro- och huldhetsed jämte tunnekrönareeden. Han blev en riktig storbonde med tre hästar, 19 kor och 18 barn. 16 av dessa nådde mogen ålder. Några söner behöll namnet Pehrsson, andra kallade sig Lindmark, Lundgren och Häggström. Målarmästare P.M. Häggström i Umeå var ett av Pehr Olof Jonssons barnbarn och blev bonde i Stärkesmark, Lundgren skohandlare i Lycksele och Häggström garvare, även han i Lycksele.

Nyodlingarna och hemmansklyvningarna fortsatte. Endast någon enda bybo smittades av amerikafebern. I slutet av 1800-talet fanns 12 självägande bönder och en bolagsarrendator vid Byssträsket. Den lerblandade sandjorden på vissa uddar och holmar var lättbrukad och gav goda skördar. Byssträsk blev med tiden en typisk exponent för s.k. lakustral bebyggelse. Professor Erik Bylund i Umeå tar med Byssträsk bland sina exempel på ”hur åkrarna av lokalklimatiska skäl koncentrerades till uddar och öar”.

År 1811 klagade Anders Persson över att hans svärfader Pehr Johansson hade givit bort sin gamla hemmansgård till sonen Matts. Den stugan stod kvar väl bevarad på sin ursprungliga plats till omkring 1910, då flyttades den över till Danaholmen för att användas där som bagarstuga. Den var invändigt tapetserad med tidningar, men under Aftonbladets Halvveckoupplaga fanns gammaldags målningar på timmerväggarna. Denna byklenod blev i likhet med värdefulla byggnader på andra håll offer för 1940-talets kolningsraseri.

(Ur ”Västerbotten” 1968)