Artiklar om byn

Tidig färdighet av skrivkonsten i Byssträsk

De personer som var födda på 1700-talet och kunde skriva brev, var väldigt ovanliga i Sverige.
Ändå fanns det bevisligen tre bröder från Byssträsk, som behärskade att skriva och skicka brev. Denna berättelse är skriven av Ossian Egerblad som var född på Danaholmen. Artikeln var publicerad i Västerbottens kuriren den 26 januari 1977.

I texten står det om ett brev som Pehr Johanssons son Johan Pehrsson ska ha skickat till sin yngre broder. Johan som var född 1771 var den äldsta sonen i andra äktenskapet och skrev brevet till sin två år yngre broder Nils.

Ossian skriver också att hans morfar Per-August Jonsson ”Skräddar-Pelle” hade hört historier om
Nils Johansson som flyttat till Fredrika.

Jag har försökt hitta brevet som ska ha varit inlämnat på Västerbottens museum, men det är spårlöst borta. Men jag hittade ett brev som Nils Johansson skrivit till sin svåger, som går att läsa på vår hemsida.

Text: Jerry Arvidsson

När bybor ställde upp och doktorn hann fram för att rädda Folke till livet

En trevlig artikel om Byssträsk och Folke Hanefjord skriven av Ola Nordebo som är politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren. Klicka på den här länken för att läsa hela artikeln på VK.se.

Lyckselebyar från 1760-talet

Artikeln är skriven av Byssträsk födde Ossian Egerbladh och är publicerad i skriften ”Västerbotten 1968”  (sid 49-55) som är Västerbottens Läns hembygdsförenings årsbok och getts ut av Västerbottens museum.

Ett litet utdrag från min mormors levnadsbeskrivning, som hon började nedteckna vid ca 12 års ålder i Tegsnäset. Nedanstående utdrag skrev hon vid 19-års ålder.

Mormor: Hadina Amanda Nygren född 1876-11-07

Inskickat av
Lars Rehn
Strandåker 25
922 95 Granö
Tel 0933-420 30

Den 20/1 1895. Nu ha vi redan hunnit tre veckor in på det nya året, men i samma stil full av synd ô olydnad äro vi arma menniskobarn, ô jag den förnämligaste ibland dem syndare. O jag är mycket bedröfvad i min själ. Men Herren säger ju, Salig äro de bedröfvade ty de skola få hugsvalelse. Och jag tror för Jesu Kristus skull att han ser i nåd och förbarmande äfven till de svagaste ibland sin hjord.
Nu skall jag omtala hvar jag Ebba ô Per var på årets första dag, vi voro nämligen bjudna till en kusin Sofia Johansson i Byssträsk, som der är gift med en bonde J. A. Natanaelsson.
Vi reste på måndagen d.v.s. dagen före nyårsdagen. Klockan half tolf reste vi i väg uppför den nybrutna landsvägen som ståtligt svingar sig utmed älfven och med dess många rödmålade handräckor ô en två enstaka gårdar här ô der vid älfven.
Ett stycke innanför Widstrandsnäs togo vi af till venster ô nedför en brant backe ned på älven; snet öfver den ô på en smal skogsväg genom vackra tallbevuxna hedar ô öfver träsk ô stora myrar slingrade vår väg ô så åter igen i den djupa djupa skogen : Men se äntligen börjar det skymma emellan träden från ljus ifrån fönstren i byn.
Det bär af i svindlande fart öfver sjön ô på Bastunäs, dit vi är bjudna, der det är blott två grannar; Stenbärg som vi först kör förbi och strax äro vi i vår kusins hem, vi voro mycket välkomna der, de hafva 6 barn 4 gossar ô två flickor Anna ô Amanda trefliga allesammans voro de, när vi sedan blefvo välfängnade med allt godt ô åto qväll lade vi oss till att sofva i ro, föga anade vi då hvad vi nästa qväll skulle få erfara.
På nyårsdagen gingo vi med eller rätare åckte vi öfver den breda sjön med vår kusins barn, till själfva Byssträsk byn, der vi skulle öfvervara bön i en bondgård der ô sedan blefvo vi bjudna att öfvärvara ett nyårskalas som dem der brukar, det var nästan roligt vi fingo lära känna alla hustrurna i byn ty männen hafva vi länge känt. Men det hade ändå sina sidor, jag blef nästan hufvudyr af allt det myckna stojandet ô pratet som blandade sig med de många späda barnens gråt. Vi fingo der spisa middag med alla de andra af byns urinvånare; man ô hustru ô ett litet spädt barn med sig. När midagen var undanstökat gingo vi fruntimmer ô barn in i kammaren medan männen stannade i köket och trakterade sig med kaffe ô brännvin ô språkade av hjärtans lust ô det gjorde vi också i vår kammare i omväxling med traktering af kaffe ô dopp af många slag. Men se det börjar redan skymma ô vi har icke sett oss om något i byn så tänkte jag då i detsamma. Vår kusin började göra sig i ordning att gå hem.
Men ni får icke gå än sade vår värdinna utan stanna ô dricka kaffe en gång till hos oss, när vi det hade gjort togo vi afsked af vårt gästvänliga värdfolk ô begofvo vi oss hem till de väntande flickorna som tyckte vi hade varit mycket länge borta men vi fingo inte stanna länge hemma.
Per Stenberg kom till oss ô bad oss vara god ô gå till dem på en liten stund. Vi gingo då med honom, flickorna bad oss för all del inte vara så länge borta vi lofvade det ô begofvo oss i väg; det var ju bara endast ett litet stycke tänkte jag, när vi hade kommit dit ô helsat på dem allesammans trakterades vi med kaffe ô smörgås ô te ô en koppfull med vetebrön ô bakelser af många slag.
Kom sade husets älsta dotter Anna till oss ô vi gingo med dem upp på vinden att se i deras trefliga sal men skada blott att det var så mörkt att vi ingenting kunde se af utsikten som de sade var vacker derifrån. Nu var det tid att gå hem för oss ô husets döttrar gingo me oss ett stycke. Vi togo då afsked af dem ô gingo in.
Det var nu redan qväll ô vi språkade en lång stund med flickorna sade god natt ô kröp till kojs. Vi hade icke legat länge så hör vi att någon låser i dörren ô in kommer någon; men vad månde det vara för någon tänkte jag. De började sprätta upp tänstickor ô satte sig på sängkanten. Jag såg upp ô se det var husets älste son ô grannens älste son vi blevo riktigt förfärade ô bodo dem låta os vara i fred vi voro icke vana med sådant sade jag, de blevo förblufvade syntes det ô reste sig ô sade ” jo jo men” ô gingo under tystnad ut. vi hörde ett mycket gående i köket ô förstugan men jag tänkte vi slippa väl att blifva mera störda. Men jag hann icke tänka mycket så kommer det omkring 6 a 7 stycken (nattlöpare som de med sitt fula oskick borde få heta) till; de börjar rista upp tändstickor. Vår broder som låg i den andra sängen sade, det är då mycket folkligt här i qväll, ô jag vände mig mot dem ô sade varen så god ô gåren härifrån ô de gingo sin väg mumlande något om vi får då icke heller se dem i ansiktet ô icke heller behöfva vi väl då plikta för det ock mera dyligt, jag låg länge vaken utan att kunna somna ifrån tanken på att den skam ô elände som följer med dessa nattlöpares lif; jag har då nyligen sett ett exempel derpå ô båda voro t.o.m. mina kusiner. Den stackars kvinnan Amanda Dahlrot har nog fått lida, skall nog mera få lida derför, ô barnets fader J. Nilsson får årligen i fämton år betala 40 kronor för barnet, så att jag tycker det icke vara orätt af oss att genast bortvisa sådana der nattlöpare, som icke något gott medförer. Tidigt följande morgon reste husets älsta dotter ô grannens älsta dotter för att fara till Umeå ô paktisera sig till sömmerskor ô omkring klockan 9 togo vi afsked af vårt jästvänliga bondfolk ô begofvo oss på hemvägen.
Det är roligt åka på vintern när det är trefligt väder, men allt har sin öfvergång så äfven denna trefliga färd genom skogen. Omkring klockan tre voro vi åter i vårt kära hem. När vi hemtat oss något efter resan packade vi upp våra knyten fylld med skorpor ô andra godbitar för att traktera de hemmavarande. Om en stund kom vår kusin A. Joh. som skall resa med M som reste betida dagen derpå; så är det nu slut med nöjen under Jullofvet ô medan Matilda har varit hemma har det varit mycket roligt; men Herren är han är, nu alltid när oss alla.

Brev från Byssträsk

Vi som bygga och bo, odla och plantera på de steniga och karga jordarna omkring den trevliga sjön Byssträsket, ha ingalunda förmånen att glädjas över en god höskörd detta år. De, som har de lätta sandjordarna på sina ägor, kan man gott säga, ha fått missväxt i sommar. Däremot torde de, som har en tyngre och bättre jordart, ha fått en medelmåttlig höskörd. Och vad myrslåttern beträffar så är den mycket under medelmåttan, förutom på några enstaka frodiga ängar. Att höskörden i sin helhet häromkring varit mindre god än vanligt har sin grund i den långvariga torkan, som varit rådande under hela försommaren. Vi har ju hoppats att vårsådden skulle bli riklig, men den ihållande torkan, som fortsätter, gör även den dålig. Så den torde också komma att stå betydligt under medelmåttan.
Men nu kunna vi inte börja på gå och gräma oss över, att vi fått en dålig skörd innevarande sommar, utan vi får tänka på det blir väl på något vis under den kommande vintern, om det blott finnes att köpa foder och om det kommer att finnas någon förtjänst under vintern, så man får tjäna sig några kronor i plånboken. Och sedan får vi börja sätta vårt hopp på ett kommande är, som kanske giver i dubbelt mått. Och då ha vi fått igen vad vi i sommar tycks ha förlorat.
Och vi skulle nära nog ha glömt bort det där, om en dålig skörd, om vi bara ha fått börja arbeta på utfartsvägen under sommaren. Den blev i vårsommar renstakad och uppskiftad, och så var det meningen att den snart skulle bortauktioneras och arbetet påbörjas; men med allt detta är det nu långt lidet på sommaren och intet har hörts av. Och ingen får ju undra på om vi känna en barnslig, oskuldsfull glädje över att få utfartsväg, då vi varit utan en sådan ända hitintills. Och ändå torde de tre byarna Byssträsk, Bastunäs och Danaholm, som kantar det vackra Byssträsket, i ålder – åtminstone den äldsta av dem räkna inemot ett par århundraden.
Ja, se där lite ifrån vår trakt om det, om det som ligger oss närmast om hjärtat.
Vi äro även utan elektriskt lyse ännu, men det har varit på fråga även det, så vi får väl se, den som lever längst, hur den saken kommer att utveckla sig.
Vindsus.

Insändare 1926 av Arvid Johansson i Umebladet, som på den tiden var en av länstidningarna och politiskt representerade Högerpartiet.

Från Byssträsk

Det är länge sedan det stod något infört från Byssträsk i Umebladets spalter. Inte därför att det händer och sker något särskilt att skriva om. Fast hellre flyter livet så här mycket lugnt och stilla. Var och en söker på sin plats utföra arbetet på bästa sätt. Men eftersom bygden hör till länet och gjort skäl för sitt namn under gångna år, torde det vara på sin plats att någon gång låta ett meddelande vara synligt i en god länstidning.
Att bygden gjort skäl för sitt namn, det finna vi, då vi ser på dess utvecklingshistoria. För omkring 30 år sedan fanns det tio gårdar i grannskapet. Sedan dess har hemmanen delats och upparbetats, så för närvarande finnes det 17 gårdar, två äro under uppförande, och en tredje grundlades sistlidna höst. En kronolägenhet har även kommit till under det sista decenniet så nära byn, att den nästan kan räknas dit.
Vilket arbete och vilken möda ligger inte bakom denna utveckling. Heder åt varje idogen och arbetsam medborgare. Ett folks som den enskildes väl och ve ligger i ordet arbete. Genom troget och ihärdigt arbete förbättras ju ens ekonomi.
Vad väderleken beträffar så bjöd februari på mindre vackert väder och gott före än de föregående vintermånaderna. Snö, storm och igenblåsta vägar med stora snödrivor här och var det var vad denna månads första del medförde. Skogsarbetarna kunde knappast under denna tid taga sig hem från arbetet om kvällarna, därför att skidorna inte ville glida utan hellre fastna i den krama snön. Men skidvallan hjälpte väl? Javisst, men det är inte alla givet att ha den till hands så här på landsbygden.
Och timmer och gruskörarna, vars vägar på många ställen gingo över släta myror, de senares över sjöar, kunde knappast hålla vägbanan öppen och körbar. En del måste inställa körningen under den mest blåsiga tiden.
Förtjänsten här i trakten är mindre givande än vad önskligt vore. Den djupa snön och det dåliga föret har under den senaste tiden försämrat den i även i högre grad.
Men strejk har vi då inte behövt ha något obehag av, vilket vi glädjas över. Strejk kan ju vara befogat ibland om arbetarna förtryckas och ha för låg avlöning, så att de ej kunna föda sig och sin familj, men i många fall, tycks man se, att den drar mera ont än gott över ett folk.
Jordfyllningen i landsvägsbanken på båda sidor om bron över Stenträskbäcken är nu även färdig. Det återstår till sommaren att lägga upp diken samt stenlägga sidoslänterna närmast bäcken till, i övrigt torvlägges slänterna. Arbetet har utförts av ett arbetslag på fem man och en körare.
Nu gå vi den ljusa årstiden till mötes och om ett par månader till är vintern snart förbi, och vi få – det är vårt hopp – börja känna vårens ljumma fläktar.

A J-s.

Insändare av Arvid Johansson i Umebladet 1928.

Från Byssträsk

”Söderut till Byssträsk” och ”pärbyssträska” är kända uttryck om vår by och om oss själva. Uttrycken äro nog till stor del sanna. Byn ligger nämligen längst i söder inom Lycksele socken. Om vi odlar eller konsumera mer ”pären”, eller potatis på ren svenska, än andra vill jag inte påstå. Men nog har vi haft en del till avsalu denna vår, sedan vi tagit av vad som behövs för egen del.
Inkomsterna i övrigt har inte varit stora denna vinter. Det blir nog inte många kronor, som bönderna får hämta från de stora skogsbolagens kontor i Lycksele nu i vår sedan de små virkespartierna intummats. Men bonden har jämt förr fått rätta sin mage efter matsäcken, vilket han nog får göra nu också.
Folket i denna trakt har sina önskemål och fodringar, liksom folk på andra håll. Bland det, som diskuteras mest varhelst två eller flera träffas, är vägförbindelsen med Nyliden. Vägen som renstakades före kriget, skulle inte bara ge oss bättre förbindelser med yttervärlden, utan det viktigaste vore, att vi bättre kunde komma till våra utskiften, som ligger en 7 kilometer från byn och alldeles intill den tänkta vägen. Hundratals kbm. ved skulle då kunna avverkas och säljas, och odlingsmöjligheterna bleve mycket större. Men som det nu är, då alla förbindelser med dessa skiften skall gå över myrar, förstår vem som helst, hur svårt det är, särskilt en vinter som den senaste, då snön legat meterdjup på de ofrusna myrarna.
Byssträskborna har väl tillvaratagit den elektriska kraften, som köpes från Granö kraftverks ab. Bl.a. ha de köpt eget sågverk, som drives med el.kraft. Så nu är det bara för bönderna att själva såga sitt virke och sälja det som sådant, vilket skulle ge bygden mera arbete och kanske skogsägaren en slant extra. Den gamla vattensågen som fått tjänstgöra vid husbehovssågning sedan 1902, revs i höst. Den har varit till stor nytta för byborna och otaliga stockar har n´Jon Anners synat på dessa gångbänkar.

Pär.

I fotoboken ”Bilder från Arbete, Fritid, Glädje och Sorg” har även denna insändare tillskrivits Arvid Johansson.